Historik
De äldsta historiskt dokumenterade hamiltonarna levde i England och Skottland på 12- och 1300-talen. Man har spekulerat över att de kan ha tillhört någon av de normandiska släkter som invandrade till England under tidig medeltid och alltså ha haft sina rötter i Norden. Släktlegenden talar om Gånge-Rolfs vikingar...
Själva namnet Hamilton kommer säkerligen från en förläning. Det finns ett stort antal möjliga byar och platser som kan ha varit upphovet. Det var mycket vanligt att länsherrar tog namn efter sina län.
Släkten uppdelades i många olika grenar, som Hamilton av Deserf, Hamilton av Preston, Hamilton av Innerwick etc. En av grenarna uppnådde ställning som hertigar och tronföljare till Skottlands krona. Andra grenar levde i Skottland eller på Irland som godsägare. Ofta fick söner som inte kunde ärva jord ta tjänst som präster eller militärer. Under 15- och 1600-talens krig på kontinenten var det dit många skottar sökte sig som soldater eller officerare med värvade regementen.
Till de svenska trupperna anslöt sig många skotska krigare och minst ett 50-tal av dem bar namnet Hamilton. Två söner till ärkebiskopen
Malcolm Hamilton av Monea, Hugh och Lewis, blev svenska friherrar 1654 under namnet Hamilton af Deserf vilket är en förvrängning av namnet på deras skotska stamgods Dalserf. Denna släktgren dog ut under 1700-talet. En tredje broder, John, stannade som kapten i engelsk tjänst men hans söner Malcolm och Hugo (Hugh) följde farbröderna till Sverige där de blev upphov till de ännu levande svenska ätterna Hamilton.
De svenska hamiltonarna behöll länge kontakten med släkten i Storbritannien, några återvände också dit. Men många valde att stanna i Sverige där flera av dem fick höga militära och civila positioner.
Malcolms ättlingar är den nuvarande friherrliga ätten Hamilton af Hageby. Hageby var ett gods som Malcolm förvärvade men som snart gick ur släkten. I stället blev Boo i Närke friherrarnas huvudgods och kvarstår ännu som fideikommiss.
Av brodern Hugos ättlingar kvarlever den gren som utgår från hans son Gustaf David, som 1751 blev upphöjd till greve. Han skrev sig till Barsebäck i Skåne som ännu - även om fideikommisset har upphört - bebos av den grevliga ättens huvudman.